Jag har en tendens att bli sentimental. Eller nostalgisk. Eller bara lätt att fastna i tankar som handlar om det förflutna - om saker, händelser och känslor som jag har delat med andra människor, och det är inte alltid det är positivt. Det är så lätt att minnas alla de där jävliga stunderna, när människor utsatte mig för oförrätter, att vara del i en missbruksfamilj. De där stunderna när jag var så liten och arg och destruktiv. Att vara liten, arg och destruktiv är ingen bra kombination. Bara att vara liten, eller i detta fallet ung, tonåring, på väg att bli vuxen, rymmer vanligtvis så mycket känslor, så mycket främmande känslor och rädslor att en ofta inte vet hur en ska hantera dem. Jag blev arg. Eller, jag blev arg över alla orättvisor och missbruk och trauma som en utsattes för och jag kunde inte hantera detta. Jag blev destruktiv. Och elak. För jag kunde inte hantera det. Inte på något som helst sätt. Och det tog så lång tid att inse det. Det tog så lång tid för mig att sluta vara arg, att förlika mig med, att acceptera det förflutna och leva i nuet. Att sluta skylla min egen ilska på andra, att sluta vara elak. Att hoppas att människor kunde och kan förlåta. Att jag kunde förlåta. Att vara här. Och nu. Att vara glad, att stegvis bli lycklig igen. Att inse att livet förändras, saker och händelser och människor förändras. Jag också. Jag är inte längre liten, även om jag ofta känner mig väldigt liten. Jag fyller ju for the love of god snart 27, och ändå känner jag mig ibland så väldigt liten trots att jag oftast känner mig väldigt vuxen. Jag är inte längre heller arg, inte på det viset. Inte mot allt och alla, eller på ett destruktivt sätt, utan mer hälsosamt arg.
När glädjen och lusten att leva kom tillbaka vet jag inte riktigt, men jag vet att det är en fantastisk känsla. Kanske var det när jag började tro på kärleken, att jag aldrig gav upp hoppet om kärleken. Kärleken, för mig, är ett begrepp som inte bara inbegriper kärleken till andra individer, den inbegriper allt. För mig är det en tro, ett hopp. Att kärleken inbegriper förlåtelse, förlikelse, acceptans, solidaritet, rättvisa, kreativitet, det goda i människor, det goda i samhället, att hitta sin egen väg och att följa den, att sträva efter det en tror på och att aldrig glömma sig själv. Att aldrig förneka sig själv eller andra och att acceptera och lära oss att älska alla och envar i vår närhet för olikheter och likheter. Jag tror på kärleken, och allt jag tycker att kärleken inbegriper.
