Snälla, berätta. Jag såg precis klart Brokeback Mountain och fullkomligt överväldigades av känslor. Jag greps av den omöjliga kärleken, förbannade envishet och intolerans och förlamades av den sorg och den smärta som saknad och förlorad kärlek kan ge. Som den obotlige jävla romantiker jag är har jag ju alltid envist hävdat att, och strävat efter, det faktum att jag tror att kärlek kan övervinna allt. Strävat efter det faktum att jag tror att det är kärlek som får oss att överleva och stå ut i den stundtals krassa värld vi lever i. Nu må detta vara en film, men jag känner ändå att så mycket av handlingen, av känslorna, existerar i vår verklighet men att vi väljer att förneka eller förenkla det vi känner. Och det gör mig ont, det gör mig ibland arg och ledsen när vi människor inte lever i samspel och harmoni med varandra, att vi inte låter kärleken vägleda oss. Är vi rädda att förlora den? Kärleken? Är vi rädda att det ska bli fel, att det är fel att låta sig härledas av den kanske grundläggande av känslor? Att låta hjärtat styra?
Jag vill bara inte tro att vi väljer bort kärlek, överlag, i relationer, i vänskap för att vi är rädda. Jag vill inte heller tro att det är fel att låta hjärtat styra, så länge man inte är dumdristig.
Slutsats; jag tänker fortsätta tro på kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar