Möjligheten att få vara människa

Den här dagen, den har varit till 75% negativ. Dåliga energier, samtal och ett underkänt på ett muntlig tentamenen fick mig att bryta ihop. Helt enkelt. Men - jag var på en fantastisk intressant, inspirerande och givande föreläsning som Gudrun Schyman höll på Glassfabriken, där jag kunde få lägga mig själv och mina jävla i-landsproblem åt sidan. Gudrun höll en föreläsning om politik, jämlikhet och feministisk värdegrund med intentionen att få oss lyssnare att vilja rösta på F!

Nu kanske du undrar varför det behövs? Det behövs för att de etablerade politiska partierna inte utmanar den könsmaktordning som råder i dagens samhälle. Det behövs för att för att Sverige behöver ett politiskt parti som driver en feministisk politik som strävar efter en värld fri från diskriminering, inte bara mellan könen, utan en värld där ingen diskrimineras på grund av etnicitet, sexuell läggning, klasstillhörighet, hudfärg, könstillhörighet eller funktionsförmåga.

För jag måste få ställa er en fråga: tycker ni, på riktigt, att Sverige är ett jämställt land? Där MÄNNISKOR, beroende på kön, hudfärg, etnicitet etcetera, BEHANDLAS OLIKA? Är det rättvist att vi bedömer människors värde utifrån kriterier som dessa? Är det verkligen rättvist att, låt oss säga, Joakim, etnisk vit man, har lättare att få arbete och är mer priviligierad i sitt vardagliga liv än Mohammed/Anna/Kimvadfansomhelst som har likvärdig utbildning/erfarenhet/kompetens? 

VARFÖR bedöms och definieras människor utifrån ovanstående faktorer  och kriterier? VARFÖR behandlas kvinnor och män olika? VARFÖR, i Sverige och i så många andra länder, växer den högerpopulistiska politiken? VARFÖR behandlas "svenskar" och "invandrare" olika i samhället, på arbetsmarknaden, i skolan, i vardagen? VARFÖR var homosexualitet/avvikelser från könsnormen sjukdomsklassat till sent 70tal? VARFÖR är det bättre att vara direktör än att arbeta med omsorg? VARFÖR finns det idag konsultföretag vars uppgift är att berätta för företag hur de kan avskeda/diskriminera människor i behov av LSS UTAN att bryta mot lagen?

Det finns inga bra svar på de här frågorna. Det finns inget som rättfärdigar att kvinnan i så mångt och mycket fortfarande underställs mannen. 

Visste ni att så sent som 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet? Att kvinnan innan dess ansågs som mannens ägodel, som skulle ställa upp på vad som helst, när som helst. Visste ni att SD som det största högerpolitiska partiet i Sverige inte grundar sig på någonting annat än fascistiska och nationalsocialistiska idéer - ett land en stat ett folk en kyrka och såvidare, där en så kallad ras är överlägsen alla, där staten står över folket och folkets åsikter och behov, egentligen, är helt orelevanta. Att detta gör att man behandlar människor olika beroende på var de kommer ifrån eller tror. 

Visste ni att den norm som råder angående sexualitet idag är att sexuell läggning skulle vara något som uppstår i mötet mellan en man och kvinna? Och inte något som tillhör ens identitet och personlighet, att vi bemöts och bedöms olika beroende på vem vi älskar. Hur kommer det sig? Att kärleken inte anses vara vacker, över lag, om den uppstår mellan samkönade personer? 

Visste ni att en högavlönad exempelvis direktör anses som en mer värd människa än en person som viger sitt liv åt att hjälpa andra, som brinner för omsorg och kärleken till andra människor?

Visste ni att personer med funktionshinder anses vara lägre stående människor i stor utsträckning?

Så jävla många saker gjorde mig upprörd under Gudruns föreläsning idag, samtidigt som många saker hon sa och arbetet hon utför gjorde och gör mig glad. F! behövs i dagens Sverige för att försöka rucka på de sjuka och orättvisa makt- och könsstrukturer som finns i det här vidriga patriarkala homofobiska och rasistiska landet. För Gudrun ställde en viktig fråga idag: NÄR SKA VI BÖRJA BEMÖTA VARANDRA SOM MÄNNISKOR?

 NÄR ska vi alla, oavsett kön, etnicitet, könstillhörighet, klasstillhörighet, hudfärg och funktionsförmåga, bli bemötta på samma premisser? På samma villkor? VI ÄR ALLA MÄNNISKOR, oavsett kön. Oavsett klasstillhörighet. Oavsett sexuell läggning eller könstillhörighet. Oavsett hudfärg. Oavsett etnicitet. Vi ska alla få möjligheten att få vara människa

Detta vill F! förändra på, och detta är en politik som behöver föras och diskuteras på högsta möjliga nivå. Rösta på F!.

Obviously something's gotta be done - I'm such a drama queen

Tystnaden har ekat här sedan augusti upptäckte jag precis. Sedan augusti, ja, nästan tre månader sen. Jag började min tredje termin på Malmö högskola i september och läste en sjukt intensiv och intressant kurs som hette Literacy. Jag blev singel i oktober, ofrivilligt och plötsligt och hastigt får en väl säga, vilket resulterade i att: Jag drack en hel del vin. Jag förlitade mig på fina vänner för att klara av att andas, klara mig igenom mina dagar och studier. Jag fyllehånglade med en b-kändis kompis. Jag jobbade. Sedan drack jag lite mer vin och förlitade mig än mer på vänner och kärleken därifrån.

 Nu går dagarna lite lättare och jag kanske börjar inse att världen inte har gått under, även om det kändes så just då, och fortfarande gör ibland. Men jag känner ganska tydligt nu att någonting måste göras och att det absolut inte hjälper att vara den patetiska lämnade flickvännen, att agera dramaqueen eller gräva ner sig i sorg eller minnen, det gäller att vara i dagen, klyschigt omfamna den och skapa nya minnen att glädjas åt i framtiden.

För det är väl sådär det går, livet, upp och ner, den ständiga bergochdalbanan som jag kanske borde ha förlikat mig med för länge sedan. Jag dricker åtminstone inte lika mycket vin längre. Jag tog mig igenom två examinationer och jag sitter här i dag.

För andetagen blir lättare, tänk så många jag har tagit sedan den där dagen när jag tyckte att helajävlavärldenrasadesamman. Jag andas och jag lever och jag har så många fina människor omkring mig. Och det är jag väldigt tacksam över. Jag gillar ju det där livet, egentligen.

Köpenhamn

Det här är min sista lediga dag för den här sommaren, den har jag spenderat i mina fredagsmys-shorts, bakfull framför serier. Vi var nämligen i Köpenhamn igår och var på tivoli, drack bärs, träffade en otroligt full norrman som pratade om Kent, shotade jägermeister, hamnade i matkoma på Istedgade och drack lite mer bärs. Väldigt mysigt! Jag gillar Köpet.

Imorgon ska jag jobba. Och gå på gårdsfest på innergården, det blir knytkalas och grillning. På söndag ska jag jobba. Och gå till Ungdomens hus och lyssna på Jonas Sjöstedt när han samtalar om Vänsters svar på krisen.

Tankar under nattjobb.

Jag har en tendens att bli sentimental. Eller nostalgisk. Eller bara lätt att fastna i tankar som handlar om det förflutna - om saker, händelser och känslor som jag har delat med andra människor, och det är inte alltid det är positivt. Det är så lätt att minnas alla de där jävliga stunderna, när människor utsatte mig för oförrätter, att vara del i en missbruksfamilj. De där stunderna när jag var så liten och arg och destruktiv. Att vara liten, arg och destruktiv är ingen bra kombination. Bara att vara liten, eller i detta fallet ung, tonåring, på väg att bli vuxen, rymmer vanligtvis så mycket känslor, så mycket främmande känslor och rädslor att en ofta inte vet hur en ska hantera dem. Jag blev arg. Eller, jag blev arg över alla orättvisor och missbruk och trauma som en utsattes för och jag kunde inte hantera detta. Jag blev destruktiv. Och elak. För jag kunde inte hantera det. Inte på något som helst sätt. Och det tog så lång tid att inse det. Det tog så lång tid för mig att sluta vara arg, att förlika mig med, att acceptera det förflutna och leva i nuet. Att sluta skylla min egen ilska på andra, att sluta vara elak. Att hoppas att människor kunde och kan förlåta. Att jag kunde förlåta. Att vara här. Och nu. Att vara glad, att stegvis bli lycklig igen. Att inse att livet förändras, saker och händelser och människor förändras. Jag också. Jag är inte längre liten, även om jag ofta känner mig väldigt liten. Jag fyller ju for the love of god snart 27, och ändå känner jag mig ibland så väldigt liten trots att jag oftast känner mig väldigt vuxen. Jag är inte längre heller arg, inte på det viset. Inte mot allt och alla, eller på ett destruktivt sätt, utan mer hälsosamt arg.

När glädjen och lusten att leva kom tillbaka vet jag inte riktigt, men jag vet att det är en fantastisk känsla. Kanske var det när jag började tro på kärleken, att jag aldrig gav upp hoppet om kärleken. Kärleken, för mig, är ett begrepp som inte bara inbegriper kärleken till andra individer, den inbegriper allt. För mig är det en tro, ett hopp. Att kärleken inbegriper förlåtelse, förlikelse, acceptans, solidaritet, rättvisa, kreativitet, det goda i människor, det goda i samhället, att hitta sin egen väg och att följa den, att sträva efter det en tror på och att aldrig glömma sig själv. Att aldrig förneka sig själv eller andra och att acceptera och lära oss att älska alla och envar i vår närhet för olikheter och likheter. Jag tror på kärleken, och allt jag tycker att kärleken inbegriper.