Tystnaden har ekat här sedan augusti upptäckte jag precis. Sedan augusti, ja, nästan tre månader sen. Jag började min tredje termin på Malmö högskola i september och läste en sjukt intensiv och intressant kurs som hette Literacy. Jag blev singel i oktober, ofrivilligt och plötsligt och hastigt får en väl säga, vilket resulterade i att: Jag drack en hel del vin. Jag förlitade mig på fina vänner för att klara av att andas, klara mig igenom mina dagar och studier. Jag fyllehånglade med en b-kändis kompis. Jag jobbade. Sedan drack jag lite mer vin och förlitade mig än mer på vänner och kärleken därifrån.
Nu går dagarna lite lättare och jag kanske börjar inse att världen inte har gått under, även om det kändes så just då, och fortfarande gör ibland. Men jag känner ganska tydligt nu att någonting måste göras och att det absolut inte hjälper att vara den patetiska lämnade flickvännen, att agera dramaqueen eller gräva ner sig i sorg eller minnen, det gäller att vara i dagen, klyschigt omfamna den och skapa nya minnen att glädjas åt i framtiden.
För det är väl sådär det går, livet, upp och ner, den ständiga bergochdalbanan som jag kanske borde ha förlikat mig med för länge sedan. Jag dricker åtminstone inte lika mycket vin längre. Jag tog mig igenom två examinationer och jag sitter här i dag.
För andetagen blir lättare, tänk så många jag har tagit sedan den där dagen när jag tyckte att helajävlavärldenrasadesamman. Jag andas och jag lever och jag har så många fina människor omkring mig. Och det är jag väldigt tacksam över. Jag gillar ju det där livet, egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar