Självmorden ökar igen

Något som frekvent delats på sociala medier under det senaste dygnet är nyheten om Robin Williams bortgång och det faktum att han själv valde att ta sitt liv. Min första tanke, förutom att det är så fruktansvärt sorgligt att en persons mörker och ångest ska gå så pass långt att hen inte ser någon återvändo, är i stort sett detsamma som en klok bekant till mig skrev på ett socialt forum: "åtminstone bidrar hans desperata och slutgiltiga beslut till att depressionens mörker och obarmhärtiga vidrighet tas på allvar. I cirka tre dagar..."
För hen har så rätt. Bara i Sverige har antalet självmord ökat de senaste två åren, och Socialstyrelsens statistik visar att antalet unga som begår självmord inte har varit så här högt sedan 1989, (http://www.svt.se/nyheter/sverige/antalet-sjalvmord-okar-igen). Trots antalet ökade självmord stängs allt fler psykiatriska avdelningar ner i Sverige idag. Psykiatrin i Malmö la i år ner arton (18!!!!!) slutenvårdsplatser med förklaringen att detta skulle frigöra resurser till öppenvården. Enligt divisionschef Katarina Viebke var detta en ..."satsning för att patienter ska få tidigare insatser". (http://www.metro.se/skane/stora-protester-mot-stangning-av-psykavdelning/EVHnaB!Vb08meXgTuoNY/)

Vad Katarina Viebke enligt mig fundamentalt missar i sin tankegång och sitt uttalande här är att många deprimerade människor, framförallt ungdomar, inte berättar för någon om sitt mörker, sin ångest eller sina självmordstankar, (https://www.skane.se/sv/Webbplatser/Psykiatri-Skane/Barn--Ungdomspsykiatri/Foradlernarstaende/Problem/Sjalvmordsbenagenhet-och-tvangsbeteende/), utan söker hjälp först när de inte ser någon annan väg ut än att avsluta sitt liv på sina egna villkor. Många gånger uppmärksammas det av andra runt omkring försent, eller när personen i fråga redan valt att ta sitt liv. Jag vet inte vad Katarina Viebke har för erfarenhet av depression, andra psykiska sjukdomar eller självmord. Men hennes uttalande gör mig, så här i efterhand, otroligt förbannad. En närstående till mig som idag är medelålders har levt med depression i över trettio års tid, något som personen dolde väldigt väl och vilket inte uppdagades förrän hen försökte ta sitt liv för tio år sedan. Psykiatrin blev då givetvis inkopplad och under åren som gått har hen åkt ut och in på olika avdelningar, varit sjukskriven, försökt begå självmord flertalet gånger, fått medicin och förväntats klara sig själv med hjälp av medicin och samtalsterapi etc. Hen har också alkoholproblem men har ändå slussats ut i samhället igen, när hen kanske för länge sedan hade behövt sluten vård för att komma till bukt med sin sjukdom .Som närstående är det en ganska påfrestande process. Att se någon en älskar lida så fruktansvärt av inre demoner gör ont och en blir förbannad när ingen läkarvård tycks hjälpa. Eller snarare - när läkarvården inte räcker till. När hela avdelningar inom psykiatrin läggs ner. När det inte finns plats för dem vars mörker sluter sig kring dem, överarmar dem och tar över dem. Det gör ont.  Det hände en barndomsvän till mig. En underbar och kreativ person, bland de mest karismatiska personerna jag någonsin känt. Hans mörker överarmade honom och han tog sitt liv, alldels för ung, alldeles för begåvad. För att vården inte räcker till. För att alldeles för lite resurser läggs på att hantera psykisk ohälsa. Det gör fortfarande ont. Men ändå, trots att antalet självmord ökar så läggs allt fler psykiatriska avdelningar ner, föreslås göra det eller har gjort under de senaste åren:
 http://www.nt.se/nyheter/ovanlig-stangning-av-psykavdelning-7777334.aspx

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5370932

http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=21&ved=0CB4QFjAAOBQ&url=http%3A%2F%2Fwww.goteborgsfria.se%2Fartikel%2F90473&ei=eGLqU8vMO8nS4QT-mIHoBA&usg=AFQjCNGKb7r123M1VolOw0QdL6vOviCrNQ&sig2=qz9RC2E1K5Vs1PHJBJX0Zw

Även i USA har antalet självmord ökat de senaste åren, (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5524418), och det ökar mest bland medelålders män. Enligt Sveriges Radio beror detta till stor del på att USA inte sedan 1930-talet har upplevt en så omfattande ekonomisk kris. Det ligger säker någon sanning i detta, men jag har svårt att tänka mig att det inte också beror på att den amerikanska psykiatrin bortprioriteras.

Jag vill att världen vaknar upp, att politiker runt om i världen inser att psykisk ohälsa är ett faktum, att depression är en sjukdom som tyvärr ibland avslutas med självmord. Jag vill att psykisk ohälsa börjar tas på allvar. Jag vill inte bara att det ska göra det och uppmärksammas när en berömd person valt att ta sitt liv. Robin Williams, jag sörjer dig inte som person för jag kände dig inte. Jag beundrade dig som skådespelare och jag kommer alltid att älska Döda Poeters Sällskap. Jag sörjer att du har behövt lida, att du har behövt må så här. Att dina demoner fick övertaget. Att inget kunde hjälpa dig. Jag sörjer att min närstående fortfarande brottas med detta. Jag sörjer min barndomsvän som jag inte kommer få skratta med igen eller glädjas till tonerna av när han spelar akustisk gitarr. Jag sörjer alla personer som brottas med psykisk ohälsa och som kämpar för att överleva vardagen. Jag sörjer att ni inte kan få den hjälp ni behöver. Er som inte finns längre för att er sjukdom inte togs på tillräckligt mycket allvar. Er sörjer jag. Må ni vila i frid. All min kärlek till er.

Häromdagen hamnade jag på golvet. Bokstavligt och bildligt och allt det där talat. 

Jag hamnade på golvet, upp och ner, omtumlad, överkörd. Helt jävla oförmögen att varken tänka klart eller resa mig upp låg jag på golvet och försökte hantera livet och lyssna på Bob Dylan.

Och jag undrade varför människor ger upp jag undrade varför det finns människor som vägrar se helhetsbilder och jag undrade varför ömsesidig respekt är ett så sällsynt fenomen. Och jag kände mig så jävla naiv och uttömd, så jävla godtrogen och utnyttjad och dum och klok på samma gång. Och jag hatade den här jävla världen, för att vi lever i en jävla värld där rasister sitter i  Sveriges riksdag, där den svenske utbildningsministern vill att barn i fjärdeklass ska få betyg, där rasister begår våldsbrott i min stad och det i media beskrivs som ett "bunkaslagsmål", där psykvården bortprioriteras och hela avdelningar läggs ner, där anhöriga får försöka hjälpa och ta ansvar för människor i svårigheter utan att ha någon som helst kompetens inom psykiatrivård, där anhöriga inte erbjuds någon hjälp utan en bara antar att det finns ett större nätverk MEN HALLÅ om det inte gör det då?, där det i USA 2014 läggs fram antihomolagar, där Ryssland med sin ohumana politik och bristande respekt för de mänskliga rättigheterna får stå värld för OS, där köttkonsumtionen alarmerande ökar men köttätarna skiter i det för att kött är ju gott ochjagskiterväliattdetärdåligtförmiljönochsyndomdjuren, där små barn fostras in i stereotypa könsroller för att så har det ju alltid varit och pojkar är ju pojkar och flickor är ju flickor och HALLÅ det är faktiskt skillnad mellan könen, där inte alla människor kallas sig feminister för HALLÅ det är ju faktiskt skillnad mellan könen och feminister är bara bittra kärringar som sitter och dricker vin och hatar män, och jag hatar att folk faktiskt läser det här på Blondinbellas jävla blogg och tycker att det är bra, och fan. Jag orkar inte. Det finns så mycket som jag inte orkar i den här världen. Som gör mig matt. Och trött. Och ledsen. Och jag vet att jag bara skriver här när det händer saker som gör att jag hamnar på golvet. 

Och så måste jag påminna mig om att det faktiskt finns godhet och kärlek i den här världen också. Jag vet det. Men idag, och häromdagen, så är det så långt borta.