En gång skrev jag en text

eveytime you're not around 

I start to wonder if you're lighting up a cigarette 

pouring yourself a glass of cheap wine, drinking it pretending it's me 

I know I did that with you, but I threw you up 

your taste simply were to bittersweet for my kind 

still I can't get enough 

and everytime you're not around Im trying to get you out of my mind 

but we're a never ending story 

we're a never ending mess 

we weren't meant for this world 

and in another dimension we would've been kings, 

the world would've been ours and we would've been kings 

somehow you're taking over my thoughts 

dividing them 

you're breaking my dreams 

you're fucking crushing them 

somehow you're getting inside my brain 

like a hangover you're giving me a headache making me ill, 

and goddamn – you're making me insane

but we're a never ending story 

we're a never ending mess 

we weren't meant for this world 

and in another dimension we would've been kings, 

the world would've been ours 

and we would've been kings 

everytime you're around my skin starts to itch, 

starts to ache starts to burn like after a thousand needle grip 

but I won't leave, I don't give a damn, I won't run away 

once again I'm gonna fight your melancholy, your misery 

I won't let you fall apart, I'm not gonna let you slip 

once again I'm gonna fight for the sake of your sanity 

somehow I only remember the last verse of the song we used to sing 

during our sleepless night, during our endless times 

when your greenbrown eyes got a blueeyed glance when you looked at me, 

you looked at me but you didn't see me 

and you told me that you and me, 

we weren't meant for this world 

and you told me that you and me, 

we weren't meant for this world 

and in another dimension we would've been kings, 

the world would've been ours 

and we would've been kings

Självmorden ökar igen

Något som frekvent delats på sociala medier under det senaste dygnet är nyheten om Robin Williams bortgång och det faktum att han själv valde att ta sitt liv. Min första tanke, förutom att det är så fruktansvärt sorgligt att en persons mörker och ångest ska gå så pass långt att hen inte ser någon återvändo, är i stort sett detsamma som en klok bekant till mig skrev på ett socialt forum: "åtminstone bidrar hans desperata och slutgiltiga beslut till att depressionens mörker och obarmhärtiga vidrighet tas på allvar. I cirka tre dagar..."
För hen har så rätt. Bara i Sverige har antalet självmord ökat de senaste två åren, och Socialstyrelsens statistik visar att antalet unga som begår självmord inte har varit så här högt sedan 1989, (http://www.svt.se/nyheter/sverige/antalet-sjalvmord-okar-igen). Trots antalet ökade självmord stängs allt fler psykiatriska avdelningar ner i Sverige idag. Psykiatrin i Malmö la i år ner arton (18!!!!!) slutenvårdsplatser med förklaringen att detta skulle frigöra resurser till öppenvården. Enligt divisionschef Katarina Viebke var detta en ..."satsning för att patienter ska få tidigare insatser". (http://www.metro.se/skane/stora-protester-mot-stangning-av-psykavdelning/EVHnaB!Vb08meXgTuoNY/)

Vad Katarina Viebke enligt mig fundamentalt missar i sin tankegång och sitt uttalande här är att många deprimerade människor, framförallt ungdomar, inte berättar för någon om sitt mörker, sin ångest eller sina självmordstankar, (https://www.skane.se/sv/Webbplatser/Psykiatri-Skane/Barn--Ungdomspsykiatri/Foradlernarstaende/Problem/Sjalvmordsbenagenhet-och-tvangsbeteende/), utan söker hjälp först när de inte ser någon annan väg ut än att avsluta sitt liv på sina egna villkor. Många gånger uppmärksammas det av andra runt omkring försent, eller när personen i fråga redan valt att ta sitt liv. Jag vet inte vad Katarina Viebke har för erfarenhet av depression, andra psykiska sjukdomar eller självmord. Men hennes uttalande gör mig, så här i efterhand, otroligt förbannad. En närstående till mig som idag är medelålders har levt med depression i över trettio års tid, något som personen dolde väldigt väl och vilket inte uppdagades förrän hen försökte ta sitt liv för tio år sedan. Psykiatrin blev då givetvis inkopplad och under åren som gått har hen åkt ut och in på olika avdelningar, varit sjukskriven, försökt begå självmord flertalet gånger, fått medicin och förväntats klara sig själv med hjälp av medicin och samtalsterapi etc. Hen har också alkoholproblem men har ändå slussats ut i samhället igen, när hen kanske för länge sedan hade behövt sluten vård för att komma till bukt med sin sjukdom .Som närstående är det en ganska påfrestande process. Att se någon en älskar lida så fruktansvärt av inre demoner gör ont och en blir förbannad när ingen läkarvård tycks hjälpa. Eller snarare - när läkarvården inte räcker till. När hela avdelningar inom psykiatrin läggs ner. När det inte finns plats för dem vars mörker sluter sig kring dem, överarmar dem och tar över dem. Det gör ont.  Det hände en barndomsvän till mig. En underbar och kreativ person, bland de mest karismatiska personerna jag någonsin känt. Hans mörker överarmade honom och han tog sitt liv, alldels för ung, alldeles för begåvad. För att vården inte räcker till. För att alldeles för lite resurser läggs på att hantera psykisk ohälsa. Det gör fortfarande ont. Men ändå, trots att antalet självmord ökar så läggs allt fler psykiatriska avdelningar ner, föreslås göra det eller har gjort under de senaste åren:
 http://www.nt.se/nyheter/ovanlig-stangning-av-psykavdelning-7777334.aspx

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5370932

http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=21&ved=0CB4QFjAAOBQ&url=http%3A%2F%2Fwww.goteborgsfria.se%2Fartikel%2F90473&ei=eGLqU8vMO8nS4QT-mIHoBA&usg=AFQjCNGKb7r123M1VolOw0QdL6vOviCrNQ&sig2=qz9RC2E1K5Vs1PHJBJX0Zw

Även i USA har antalet självmord ökat de senaste åren, (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5524418), och det ökar mest bland medelålders män. Enligt Sveriges Radio beror detta till stor del på att USA inte sedan 1930-talet har upplevt en så omfattande ekonomisk kris. Det ligger säker någon sanning i detta, men jag har svårt att tänka mig att det inte också beror på att den amerikanska psykiatrin bortprioriteras.

Jag vill att världen vaknar upp, att politiker runt om i världen inser att psykisk ohälsa är ett faktum, att depression är en sjukdom som tyvärr ibland avslutas med självmord. Jag vill att psykisk ohälsa börjar tas på allvar. Jag vill inte bara att det ska göra det och uppmärksammas när en berömd person valt att ta sitt liv. Robin Williams, jag sörjer dig inte som person för jag kände dig inte. Jag beundrade dig som skådespelare och jag kommer alltid att älska Döda Poeters Sällskap. Jag sörjer att du har behövt lida, att du har behövt må så här. Att dina demoner fick övertaget. Att inget kunde hjälpa dig. Jag sörjer att min närstående fortfarande brottas med detta. Jag sörjer min barndomsvän som jag inte kommer få skratta med igen eller glädjas till tonerna av när han spelar akustisk gitarr. Jag sörjer alla personer som brottas med psykisk ohälsa och som kämpar för att överleva vardagen. Jag sörjer att ni inte kan få den hjälp ni behöver. Er som inte finns längre för att er sjukdom inte togs på tillräckligt mycket allvar. Er sörjer jag. Må ni vila i frid. All min kärlek till er.

Häromdagen hamnade jag på golvet. Bokstavligt och bildligt och allt det där talat. 

Jag hamnade på golvet, upp och ner, omtumlad, överkörd. Helt jävla oförmögen att varken tänka klart eller resa mig upp låg jag på golvet och försökte hantera livet och lyssna på Bob Dylan.

Och jag undrade varför människor ger upp jag undrade varför det finns människor som vägrar se helhetsbilder och jag undrade varför ömsesidig respekt är ett så sällsynt fenomen. Och jag kände mig så jävla naiv och uttömd, så jävla godtrogen och utnyttjad och dum och klok på samma gång. Och jag hatade den här jävla världen, för att vi lever i en jävla värld där rasister sitter i  Sveriges riksdag, där den svenske utbildningsministern vill att barn i fjärdeklass ska få betyg, där rasister begår våldsbrott i min stad och det i media beskrivs som ett "bunkaslagsmål", där psykvården bortprioriteras och hela avdelningar läggs ner, där anhöriga får försöka hjälpa och ta ansvar för människor i svårigheter utan att ha någon som helst kompetens inom psykiatrivård, där anhöriga inte erbjuds någon hjälp utan en bara antar att det finns ett större nätverk MEN HALLÅ om det inte gör det då?, där det i USA 2014 läggs fram antihomolagar, där Ryssland med sin ohumana politik och bristande respekt för de mänskliga rättigheterna får stå värld för OS, där köttkonsumtionen alarmerande ökar men köttätarna skiter i det för att kött är ju gott ochjagskiterväliattdetärdåligtförmiljönochsyndomdjuren, där små barn fostras in i stereotypa könsroller för att så har det ju alltid varit och pojkar är ju pojkar och flickor är ju flickor och HALLÅ det är faktiskt skillnad mellan könen, där inte alla människor kallas sig feminister för HALLÅ det är ju faktiskt skillnad mellan könen och feminister är bara bittra kärringar som sitter och dricker vin och hatar män, och jag hatar att folk faktiskt läser det här på Blondinbellas jävla blogg och tycker att det är bra, och fan. Jag orkar inte. Det finns så mycket som jag inte orkar i den här världen. Som gör mig matt. Och trött. Och ledsen. Och jag vet att jag bara skriver här när det händer saker som gör att jag hamnar på golvet. 

Och så måste jag påminna mig om att det faktiskt finns godhet och kärlek i den här världen också. Jag vet det. Men idag, och häromdagen, så är det så långt borta.

Möjligheten att få vara människa

Den här dagen, den har varit till 75% negativ. Dåliga energier, samtal och ett underkänt på ett muntlig tentamenen fick mig att bryta ihop. Helt enkelt. Men - jag var på en fantastisk intressant, inspirerande och givande föreläsning som Gudrun Schyman höll på Glassfabriken, där jag kunde få lägga mig själv och mina jävla i-landsproblem åt sidan. Gudrun höll en föreläsning om politik, jämlikhet och feministisk värdegrund med intentionen att få oss lyssnare att vilja rösta på F!

Nu kanske du undrar varför det behövs? Det behövs för att de etablerade politiska partierna inte utmanar den könsmaktordning som råder i dagens samhälle. Det behövs för att för att Sverige behöver ett politiskt parti som driver en feministisk politik som strävar efter en värld fri från diskriminering, inte bara mellan könen, utan en värld där ingen diskrimineras på grund av etnicitet, sexuell läggning, klasstillhörighet, hudfärg, könstillhörighet eller funktionsförmåga.

För jag måste få ställa er en fråga: tycker ni, på riktigt, att Sverige är ett jämställt land? Där MÄNNISKOR, beroende på kön, hudfärg, etnicitet etcetera, BEHANDLAS OLIKA? Är det rättvist att vi bedömer människors värde utifrån kriterier som dessa? Är det verkligen rättvist att, låt oss säga, Joakim, etnisk vit man, har lättare att få arbete och är mer priviligierad i sitt vardagliga liv än Mohammed/Anna/Kimvadfansomhelst som har likvärdig utbildning/erfarenhet/kompetens? 

VARFÖR bedöms och definieras människor utifrån ovanstående faktorer  och kriterier? VARFÖR behandlas kvinnor och män olika? VARFÖR, i Sverige och i så många andra länder, växer den högerpopulistiska politiken? VARFÖR behandlas "svenskar" och "invandrare" olika i samhället, på arbetsmarknaden, i skolan, i vardagen? VARFÖR var homosexualitet/avvikelser från könsnormen sjukdomsklassat till sent 70tal? VARFÖR är det bättre att vara direktör än att arbeta med omsorg? VARFÖR finns det idag konsultföretag vars uppgift är att berätta för företag hur de kan avskeda/diskriminera människor i behov av LSS UTAN att bryta mot lagen?

Det finns inga bra svar på de här frågorna. Det finns inget som rättfärdigar att kvinnan i så mångt och mycket fortfarande underställs mannen. 

Visste ni att så sent som 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet? Att kvinnan innan dess ansågs som mannens ägodel, som skulle ställa upp på vad som helst, när som helst. Visste ni att SD som det största högerpolitiska partiet i Sverige inte grundar sig på någonting annat än fascistiska och nationalsocialistiska idéer - ett land en stat ett folk en kyrka och såvidare, där en så kallad ras är överlägsen alla, där staten står över folket och folkets åsikter och behov, egentligen, är helt orelevanta. Att detta gör att man behandlar människor olika beroende på var de kommer ifrån eller tror. 

Visste ni att den norm som råder angående sexualitet idag är att sexuell läggning skulle vara något som uppstår i mötet mellan en man och kvinna? Och inte något som tillhör ens identitet och personlighet, att vi bemöts och bedöms olika beroende på vem vi älskar. Hur kommer det sig? Att kärleken inte anses vara vacker, över lag, om den uppstår mellan samkönade personer? 

Visste ni att en högavlönad exempelvis direktör anses som en mer värd människa än en person som viger sitt liv åt att hjälpa andra, som brinner för omsorg och kärleken till andra människor?

Visste ni att personer med funktionshinder anses vara lägre stående människor i stor utsträckning?

Så jävla många saker gjorde mig upprörd under Gudruns föreläsning idag, samtidigt som många saker hon sa och arbetet hon utför gjorde och gör mig glad. F! behövs i dagens Sverige för att försöka rucka på de sjuka och orättvisa makt- och könsstrukturer som finns i det här vidriga patriarkala homofobiska och rasistiska landet. För Gudrun ställde en viktig fråga idag: NÄR SKA VI BÖRJA BEMÖTA VARANDRA SOM MÄNNISKOR?

 NÄR ska vi alla, oavsett kön, etnicitet, könstillhörighet, klasstillhörighet, hudfärg och funktionsförmåga, bli bemötta på samma premisser? På samma villkor? VI ÄR ALLA MÄNNISKOR, oavsett kön. Oavsett klasstillhörighet. Oavsett sexuell läggning eller könstillhörighet. Oavsett hudfärg. Oavsett etnicitet. Vi ska alla få möjligheten att få vara människa

Detta vill F! förändra på, och detta är en politik som behöver föras och diskuteras på högsta möjliga nivå. Rösta på F!.

Obviously something's gotta be done - I'm such a drama queen

Tystnaden har ekat här sedan augusti upptäckte jag precis. Sedan augusti, ja, nästan tre månader sen. Jag började min tredje termin på Malmö högskola i september och läste en sjukt intensiv och intressant kurs som hette Literacy. Jag blev singel i oktober, ofrivilligt och plötsligt och hastigt får en väl säga, vilket resulterade i att: Jag drack en hel del vin. Jag förlitade mig på fina vänner för att klara av att andas, klara mig igenom mina dagar och studier. Jag fyllehånglade med en b-kändis kompis. Jag jobbade. Sedan drack jag lite mer vin och förlitade mig än mer på vänner och kärleken därifrån.

 Nu går dagarna lite lättare och jag kanske börjar inse att världen inte har gått under, även om det kändes så just då, och fortfarande gör ibland. Men jag känner ganska tydligt nu att någonting måste göras och att det absolut inte hjälper att vara den patetiska lämnade flickvännen, att agera dramaqueen eller gräva ner sig i sorg eller minnen, det gäller att vara i dagen, klyschigt omfamna den och skapa nya minnen att glädjas åt i framtiden.

För det är väl sådär det går, livet, upp och ner, den ständiga bergochdalbanan som jag kanske borde ha förlikat mig med för länge sedan. Jag dricker åtminstone inte lika mycket vin längre. Jag tog mig igenom två examinationer och jag sitter här i dag.

För andetagen blir lättare, tänk så många jag har tagit sedan den där dagen när jag tyckte att helajävlavärldenrasadesamman. Jag andas och jag lever och jag har så många fina människor omkring mig. Och det är jag väldigt tacksam över. Jag gillar ju det där livet, egentligen.

Köpenhamn

Det här är min sista lediga dag för den här sommaren, den har jag spenderat i mina fredagsmys-shorts, bakfull framför serier. Vi var nämligen i Köpenhamn igår och var på tivoli, drack bärs, träffade en otroligt full norrman som pratade om Kent, shotade jägermeister, hamnade i matkoma på Istedgade och drack lite mer bärs. Väldigt mysigt! Jag gillar Köpet.

Imorgon ska jag jobba. Och gå på gårdsfest på innergården, det blir knytkalas och grillning. På söndag ska jag jobba. Och gå till Ungdomens hus och lyssna på Jonas Sjöstedt när han samtalar om Vänsters svar på krisen.

Tankar under nattjobb.

Jag har en tendens att bli sentimental. Eller nostalgisk. Eller bara lätt att fastna i tankar som handlar om det förflutna - om saker, händelser och känslor som jag har delat med andra människor, och det är inte alltid det är positivt. Det är så lätt att minnas alla de där jävliga stunderna, när människor utsatte mig för oförrätter, att vara del i en missbruksfamilj. De där stunderna när jag var så liten och arg och destruktiv. Att vara liten, arg och destruktiv är ingen bra kombination. Bara att vara liten, eller i detta fallet ung, tonåring, på väg att bli vuxen, rymmer vanligtvis så mycket känslor, så mycket främmande känslor och rädslor att en ofta inte vet hur en ska hantera dem. Jag blev arg. Eller, jag blev arg över alla orättvisor och missbruk och trauma som en utsattes för och jag kunde inte hantera detta. Jag blev destruktiv. Och elak. För jag kunde inte hantera det. Inte på något som helst sätt. Och det tog så lång tid att inse det. Det tog så lång tid för mig att sluta vara arg, att förlika mig med, att acceptera det förflutna och leva i nuet. Att sluta skylla min egen ilska på andra, att sluta vara elak. Att hoppas att människor kunde och kan förlåta. Att jag kunde förlåta. Att vara här. Och nu. Att vara glad, att stegvis bli lycklig igen. Att inse att livet förändras, saker och händelser och människor förändras. Jag också. Jag är inte längre liten, även om jag ofta känner mig väldigt liten. Jag fyller ju for the love of god snart 27, och ändå känner jag mig ibland så väldigt liten trots att jag oftast känner mig väldigt vuxen. Jag är inte längre heller arg, inte på det viset. Inte mot allt och alla, eller på ett destruktivt sätt, utan mer hälsosamt arg.

När glädjen och lusten att leva kom tillbaka vet jag inte riktigt, men jag vet att det är en fantastisk känsla. Kanske var det när jag började tro på kärleken, att jag aldrig gav upp hoppet om kärleken. Kärleken, för mig, är ett begrepp som inte bara inbegriper kärleken till andra individer, den inbegriper allt. För mig är det en tro, ett hopp. Att kärleken inbegriper förlåtelse, förlikelse, acceptans, solidaritet, rättvisa, kreativitet, det goda i människor, det goda i samhället, att hitta sin egen väg och att följa den, att sträva efter det en tror på och att aldrig glömma sig själv. Att aldrig förneka sig själv eller andra och att acceptera och lära oss att älska alla och envar i vår närhet för olikheter och likheter. Jag tror på kärleken, och allt jag tycker att kärleken inbegriper.